11. aug, 2019

Tekst

Är Ryssland ett imperialistiskt land?

0
Militær flyoppvisning under Seiersdagen i Moskva i 2017. Shutterstock.

Av Anders Carlsson.

I politisk och militär mening är Ryssland fortfarande en stormakt, men i ekonomisk mening en i det närmaste semikolonial andrarangsnation. 


Denne artikkelen av Anders Carlsson ble først publisert i Proletären.


Det kapitalistiska Ryssland har åter, 30 år efter kalla krigets slut, tilldelats rollen som den kapitalistiska världens fiende nummer ett.

Det är på många sätt en oförtjänt roll, dels för att Ryssland sedan kontrarevolutionen 1991 gjort allt för att vara västkapitalismen till lags, och dels för att Ryssland inte har vare sig ekonomisk eller militär styrka att bära upp den anskrämliga fiendekostymen.

Det kapitalistiska Ryssland är naturligtvis en stormakt. Det ges av själva storleken. Ett land som sträcker sig över nästan hela den norra delen av den euroasiatiska kontinenten, som har 146 miljoner invånare, som besitter närmast outsinliga råvaruresurser – och som sist men minst innehar världens näst största kärnvapenarsenal – är en stormakt.

Men för att rätt förstå Ryssland måste vi istället undersöka landets plats i det globala kapitalistiska system som Ryssland numera är en del av.

Är Ryssland en imperialistisk stormakt, som utmanar andra imperialistiska stormakter om herraväldet på världsmarknaden, som en del förståsigpåare från både höger och vänster påstår? Eller intar Ryssland en mer underordnad roll i denna kamp mellan imperialistiska finanskapital?

Lenin definierade i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, imperialismen som monopolistisk kapitalism, men han fann själv denna definition alltför kortfattad, och därmed alltför ytlig, därav hans berömda fem punkter.

Jag skall inte dra alla fem här, utan nöjer mig med de tre som är mest relevanta vad gäller analysen av dagens Ryssland:

• Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta finanskapital.

• Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.

• Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.

Anders Carlssons store bok om Oktoberrevolusjonen.

Om vi börjar från slutet, med de internationella monopolistiska sammanslutningar vi numera benämner som transnationella storföretag, kan vi snabbt konstatera att Ryssland inte är mycket till konkurrent vad gäller uppdelningen av världen.

Den amerikanska affärstidningen Forbes listar varje år världens 2000 största företag. USA och Kina delar numera broderligt på de tio första platserna och Kina har sedan 309och USA 560 företag på 2000-listan.

Näst intill hälften av de internationella monopolistiska sammanslutningarna hör alltså hemma i USA eller Kina.

För att nämna några andra länder har Indien 58, Kanada 50, Australien 39 och Sverige 27 företag bland världens tvåtusen största.

Hur står sig då Ryssland i denna konkurrens? Ja, inget vidare. Ryssland är säte för fyra av de 100 största globala företagen, för sex av de 500 största och för ynka 21 av de 2 000 största.

Som monopolistisk stormakt distanseras alltså det gigantiska Ryssland av lilla Sverige.

Om vi går vidare och tittar på den ryska ekonomins mer allmänna karaktär, så klarnar bilden ytterligare.

Under 2000-talet har Kina förvandlats till hela den kapitalistiska världens verkstad. Det finns idag inte ett enda globalt företag som inte profiterar på Kinas billiga arbetskraft. Förvandlingen har lett till att Kina idag svarar för 20 procent av världens produktion av tillverkningsvaror, där enklare produktion, som inom textilindustrin, efterhand kompletterats med högteknologisk.

På andra plats i tillverkningsligan kommer ännu USA, trots att en stor del av USA:s tillverkningsindustri flyttats utomlands, först till Mexiko och senare till Kina och andra länder i Sydostasien. Ryssland kommer först på femtonde plats med en procent av tillverkningsproduktionen, passerat av länder som Indien, Taiwan, Mexiko och Brasilien.

Här finns ett undantag, som räddar Ryssland från denna ligas bottenträsk. Som ett arv från kalla kriget är Ryssland fortsatt en av världens största vapenproducenter med 22 procent av världens vapenexport på sitt konto. I topp finns naturligtvis USA med 34 procent av den globala vapenexporten. USA:s vapenindustri har inte outsourcats.

Man behöver inte ens vända på myntet för att räkna ut hur baksidan ser ut. Varje land som ligger efter vad gäller tillverkningsindustri måste producera och sälja råvaror för att överleva i en globaliserad ekonomi.

Detta är en traditionell kapitalistisk arbetsdelning, faktisk äldre än imperialismen. Utvecklade kapitalistiska länder säljer tillverkade varor. Kolonier plundras på sina råvaror.

I denna kapitalistiska arbetsdelning intar dagens Ryssland en närmast semikolonial roll. 82 procent av den ryska exporten består av råvaror av olika slag, framförallt av olja och gas, men också av metaller och trävaror, vilket ger en underordnad, beroende ställning på världsmarknaden. Råvaruproducerande länder missgynnas som ni vet av orättvisa handelsvillkor och de utsätts ständigt för prisspekulation på råvarumarknaderna.

Denna underordnade ställning gör Ryssland till ett relativt fattigt land. Vad gäller BNP per capita, som är det jämförande rikedomsmått som normalt används, hamnar Ryssland först på 61:a plats, passerat av länder som Costa Rica, Panama, Rumänien och Maldiverna.    

Vita huset 2005 var Ryssland fortfarande en vän till väst. Här trivs Vladimir Putin och George W Bush vid en militärparad på Röda torget i Moskva. 

Men hur är det då med finanskapitalet och dess oligarker? Där måste väl ändå Ryssland ligga i topp? Det kryllar ju av ryska oligarker, åtminstone i nyhetsförmedlingen.

Nja, riktigt så enkelt är det inte.

Det finns listor över nästan allting, så givetvis finns också en lista över världens 100 största banker. Av dessa bankgiganter hör 20 hemma i Kina, 10 i USA, nio i Japan och sex vardera i Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Lilla Sverige ståtar med fyra av världens 100 största banker: Nordea, Handelsbanken, SEB och Swedbank. 

Oligarkernas Ryssland får dock hålla till godo med en enda, statliga Sberbank, som placerar sig på 66:e plats. Det är kanske därför ryska oligarker tvingas tvätta sina smutsiga pengar via Nordeas, SEB:s och Swedbanks baltiska filialer.

Nej, Ryssland är sannerligen ingen finansiell stormakt.

Kapitalexporten från Ryssland har däremot varit enorm efter Sovjetunionens upplösning 1991. Dessvärre finns ingen säker statistik över dessa flöden, särskilt inte från 1990-talet, då plundringen var rakt igenom kriminell. Men från 1999, då Vladimir Putin valdes till president för första gången, uppskattar Rysslands centralbank det sammanlagda finansiella utflödet till 1 000 miljarder dollar.

Det är sanslöst mycket pengar för ett land där en stor del av befolkningen lever i fattigdom.

En del av dessa pengar har gått till investeringar i väst, som när oligarken Oleg Deripaska köpte det som idag är Kubal i Sundsvall, detta för att stärka sin ställning som dominant på världens aluminiummarknader. Eller som när det ryska gasbolaget Gasprom bygger pipelines som Northstream 1 och 2. Skall man exportera gas måste den transporteras.

Men i det stora hela är det något underligt med den ryska kapitalexporten. Det två största mottagarländerna för ryskt kapital, eller skall jag säga ryska pengar, utgörs nämligen av Cypern och Brittiska Jungfruöarna. Och då handlar det inte om investeringar, utan om att säkra rövade tillgångar från klåfingriga skattemyndigheter och andra oförutsedda händelser. Det är därför jag talar om pengar, inte om kapital. Pengar som inte investeras i en förmerande process förvandlas som bekant inte till kapital.

Detta handlar inte om kapitalexport, utan om pengaflykt.

För att summera detta inledande avsnitt, så säger analysen att den ryska kapitalismen är långtifrån imperialistisk i Lenins ekonomiska mening; som råvaruexporterande är den snarare semikolonial och därmed placerad i den globala arbetsdelningens periferi.

Dagens Ryssland är inte någon utmanare vad gäller herraväldet på den kapitalistiska världsmarknaden, den kampen utkämpas idag av USA och Kina och i viss mån av EU.

Innan vi behandlar den politiska och militära sidan av ämnet måste några ord sägas om den ryska kapitalismens utveckling, såsom den föddes ur ett svårt byråkratiserat, socialistiskt system.

Vår svenske nyliberal Anders Åslund, som på 1990-talet anlitades som rådgivare åt Boris Jeltsin, hävdade att den första uppgiften bestod i att ”skapa en ny ägarklass”. Det är en sanning med mycket stor modifikation, trots att all kapitalism naturligtvis behöver en ägarklass. Men i Ryssland fanns embryot till denna klass på plats flera år innan Åslund for på sin nyliberala mission i österled.

I min bok ”Resa in i det okända” anför jag exemplet Bank Menatep. Året var 1988. Michail Gorbatjov hade lett Sovjetunionen i nästan tre år och hans perestrojka gav detta år sovjetmedborgare rätt att bilda privata företag i form av kooperativ.

På det kommunistiska ungdomsförbundets, Komsomols, huvudkontor i Moskva diskuterade en grupp funktionärer den nya politikens möjligheter. De kom snabbt fram till en briljant idé. Med pengar från Komsomol beslutade de sig för att bilda en ny institution namngiven som ”Centrum för vetenskaplig och teknisk kreativitet”. Målsättning sades vara att främja Komsomolmedlemmars ”entreprenörskap”.

Så blev det också, åtminstone för instiftarna själva. Med kapital från sin nya institution startade de några månader senare Bank Menatep, med sin nya Komsomol-institution som en av tre kooperativa ägare, men med sig själva som bankdirektörer. Affärerna gick lysande, inte minst för att Mentap Bank erbjöd sina korrupta kunder tjänsten att tvätta svarta pengar vita.

1990 löste de unga bankdirektörerna ut de kooperativa ägarna och ombildade Bank Menatep till aktiebolag, nu med sig själva som aktieägare. Arrangemanget var ännu inte lagligt, men 1990 hade sovjetmyndigheterna förlorat kontrollen över perestrojkan, så de nyblivna aktieägarna kunde utan risk ta lagen i egna händer.

När Sovjetunionen föll samman ett drygt år senare var Bank Menatep redan en etablerad affärsbank, rustad att delta i plundringen av den gemensamma egendomen.

Ett knappt årtionde senare, år 2000, korades Bank Menateps huvudägare till Rysslands rikaste man och till den sextonde rikaste personen i hela världen. Han var då 39 år och ståtade med en förmögenhet om 15 miljarder dollar.

Inte illa pinkat av en föregiven ungkommunist!

Denne man heter Michail Chodorkovskij och han är bara alltför typisk för Anders Åslunds nya kapitalistklass. Nästan alla så kallade oligarker hämtades från olika delar av den sovjetiska byråkratin och nästan alla började sin kapitalistiska bana redan under sovjettiden, företrädesvis genom svindlande affärer och kriminell plundring.Rysk domstol upplöser stridbart bilarbetarfack

Denna födelseprocess är på intet sätt unik för rysk kapitalism.

I Kapitalet sammanfattar Karl Marx kapitalets födelse med följande ord: ”Om penningen kom till världen med naturliga blodfläckar på ena kinden, så kommer kapitalet till världen blod- och smutsdrypande ur alla porer, från topp till tå.”

Låt oss aldrig glömma att kapitalismens födelse i vår del av världen byggde på utrotning av ursprungsfolk i Amerika och Australien, på slavhandel från Afrika och på en rent terroristisk proletarisering av Europas fattigfolk.

Ändå är brutaliteten i den ryska kapitalismens födelse viktig för förståelsen av dess karaktär, delvis för att födelsen ligger så nära i tiden. För även om flertalet ryska kapitalister började sparka i den sovjetiska magen redan i slutet på 1980-talet, så ägde själva förlossningen rum på 1990-talet. Med förödande resultat för det stora flertalet människor i Ryssland.

Mellan 1991 och 1995 föll Rysslands BNP med 46 procent, industriproduktionen 46 procent, livsmedelsproduktionen med 32 procent och investeringarna med 61 procent (OECD, IMF).

Som en jämförelse skall här sägas att Nazitysklands angreppskrig mot Sovjetunionen 1941-1945, som inkluderade 25 miljoner döda och ödeläggelse av hela landsdelar, gav ett BNP-fall på 22 procent.

För Ryssland innebar alltså kapitalismens återkomst en större ekonomisk katastrof än andra världskriget!

1990-talets ryska kapitalism var en ren plundringskapitalism, där ett litet fåtal personer, som Michail Chodorkovskij, kunde göra sig enorma förmögenheter på mycket kort tid.

I grunden handlade det om att lägga beslag på den statliga egendomen i en process som jag i ”Resa in i det okända” kallar ”elementärkaotisk borgerlig privatisering ovanifrån”, detta med en nick till oktoberrevolutionen, där nationaliseringarna de första åren gick mycket längre än vad Lenin tänkt sig i en process som en samtida betraktare kallade ”elementärkaotisk proletär nationalisering underifrån”.

Båda dessa beteckningar är relevanta.

Om vi återgår till Michail Chodorkovskij, så gjorde han och Bank Menatep sitt stora klipp 1996. Chodorkovskij och ytterligare sex oligarker fixade detta år Boris Jeltsins seger i preidentvalet och som tack för hjälpen belönades de med ett belöningsprogram kallat ”lån för aktier”.

De sju oligarkerna skulle låna ut pengar till staten mot säkerhet i aktier i statliga bolag. Men meningen var aldrig att staten skulle betala tillbaka lånen, utan genom detta program närmast skänkte Jeltsin bort de mest lönsamma statliga företagen.

Chodorkovskij lade beslag på oljebolaget Yukos, Michail Friedman slog klorna i oljebolaget Tyumen och Vladimir Potanin, Oleg Deripaska och Roman Abramovitj tog över det enorma metallföretaget Norilsk Nickel.

Det är plundraren Deripaska som numera äger Kubal i Sundsvall.

Men hur kunde dessa sju herrar ha pengar nog att finansiera den ryska staten, om än bara under några månader? Sätten var många, men jag skall ta ett belysande exempel här.

Året var 1992. De sovjetiska prisregleringarna på konsumtionsvaror var avskaffade och en hyperinflation på 2 600 procent drabbade genast Ryssland. På ett enda år steg till exempel priserna på ett kilo kött från två till 3 187 rubel per kilo. Människor svalt och de tidigare sovjetmedborgarna blev i ett huj av med alla sina besparingar.

Men det går också att tjäna pengar på inflation, särskilt i den bastardekonomi som fanns i Ryssland de första åren efter kontrarevolutionen. Så höjde inte den ryska centralbanken utlåningsräntan i takt med inflationen, utan bara till mellan 10 och 25 procent. Den som tog ett lån på 10 miljoner rubel i centralbanken per 1 januari 1992 kunde ett år senare betala tillbaka lånet till ett realvärde på 40 000 rubel, inklusive ränta.

Vad göra med tio miljoner rubel i en sönderfallande ekonomi? Det fanns många möjligheter, men den bästa och mest populära var oljehandel.

Prisregleringarna var nämligen inte avskaffade på allt, som på olja. 1992 var det därför möjligt att köpa rysk  olja till en hundradel av världsmarknadspriset. Ni förstår gången. De med goda kontakter i statsbyråkratin, som fortsatt var sovjetisk, rusade iväg till centralbanken och tog ett lån på säg 10 miljoner rubel. Sedan rusade de vidare till någon kontakt i oljeindustrin och köpte olja för pengarna. Sedan vidare till utrikeshandelsdepartementet, där en väl tilltagen muta genast gav exportlicens. Så simsalabim. I ett huj var 10 miljoner rubel förvandlade till 1000 miljoner med bara små avdrag för transport, mutor och symbolisk återbetalning av lån.

Det var på denna typ av affärer, som också omfattade metaller, som nästan alla ryska oligarker gjorde sina förmögenheter.

Tala om rövarkapitalism!Så blev svensk industri en bricka i stormaktsspelet

Nu några ord om detta med oligarker, som frekvent används vad gäller ryska storkapitalister – men nästan aldrig om västliga diton. De senare är bara särskilt framgångsrika entreprenörer.

Det grekiska begreppet ”oligarki” betyder fåmansvälde och jag menar faktiskt att det är relevant vad gäller ryskt 1990-tal, då herrar som Chodorkovskij, Potanin, Friedman, Abrahamovitj med flera inte bara var kapitalister, utan också politiker. Det var som sagt de sju oligarkerna som fixade Jeltsins valseger 1996 och därefter styrde de i praktiken inte bara sina respektive affärsimperium, utan också den ryska staten, då med benäget bistånd från och med väl tilltagna mutor till den gangstergrupp kring Jeltsin som kallades ”Familjen”.

I slutet på 1990-talet var verkligen Ryssland en oligarki. Vilket gör det dubbelt ironiskt när charlataner som Stig Fredriksson försöker ärerädda Jeltsin som ”demokrat”. Hur kan en oligarki vara demokratisk?

Det är i detta skede som Vladimir Putin träder in på scenen. Diverse oligarker grälar om vem som fann denna pärla, som fram till augusti 1999, då han utsågs till premiärminister, var en obemärkt tjänsteman vid stadsförvaltningen i S:t Petersburg. Men klart är att Putin handplockades av oligarkkretsen kring Jeltsin.

När Putin ett knappt halvår senare utsågs till tillförordnad president tackade han genast sin uppdragsgivare genom att som allra första åtgärd underteckna dekretet ”Garantier för tidigare presidenten och medlemmar av hans familj”, som gav Jeltsin och hans döttrar och svärsöner livslång immunitet mot de korruptionsåtal som förbereddes mot dem.

”Familjen” var naturligtvis glad över det, men allra gladast var nog de sju oligarkerna, som slapp få sina korrupta bykar tvättade i offentliga rättegångar.

Ett år senare undertecknade Putin ett nytt dekret med samma innehåll, men då gällande alla presidenter i Ryska federationen, inklusive honom själv.

Det påstås ibland att Vladimir Putin representerar någon slags återgång till planekonomiska förhållanden eller i vart fall till någon form av statskapitalism.

Det är inte sant. Fakta är att privatiseringspolitiken fortsatte med oförminskad takt under Putins två första presidentperioder och att den än idag är huvudlinjen för den ryska statens ekonomiska politik, trots att det finns allt mindre att privatisera. När Putin år 2012 åter äntrade presidentposten, efter mellanspelet med Dimitrij Medvedev, undertecknade han således dekretet ”Om statens långsiktiga ekonomiska politik”, där det slås fast att alla kvarvarande statliga företagstillgångar skall säljas – ”… utom naturliga monopol, naturresurser och tillgångar med anknytning till försvaret”.

Tidsplanen tycks ha blivit något försenad, men så sent som 2016 annonserade Putin försäljning av kvarvarande statligt ägande i ”kronjuveler” som diamantbolaget Alrosa, flygbolaget Aeroflot, oljebolaget Rosneft och järnvägsbolaget Rysslands järnvägar.

Putin är inte någon slags förklädd antikapitalist eller ens någon statskapitalist, vilket han själv med emfas avvisar, utan hans ambition har varit och är fortsatt att få den ryska kapitalismen att fungera på ett mer anständigt marknadsekonomiskt sätt, detta efter rövarkapitalismens härjningar på 1990-talet.

• Statliga företag skall fortsatt säljas – men de skall inte skänkas eller reas bort.

• Kapitalistisk marknadsekonomi är bra, men den behöver vissa regleringar. 

• Kapitalisterna skall inte styra över staten, utan staten skall styra för dem.

Ungefär så kan man sammanfatta Vladimir Putins ekonomiska politik och den skiljer sig inte nämnvärt från den ekonomiska politiken i andra länder, möjligtvis med undantag från detta med kapitalisternas direkta inblandning i politiken, som var en företeelse med ryska förtecken.

Så sent som 2011 gav Ryssland grönt ljus för bombkriget mot Libyen genom att avstå från veto i FN:s säkerhetsråd. 

En av Putins första åtgärder var att rensa upp i det skattesmitarträsk som oligarkerna inrättat åt sig själva. Som varnande exempel valde han den före detta ungkommunisten Michail Chodorkovskij, vars bolag Yukos år 2003 åtalades för skattebedrägerier och dömdes att betala 33 miljarder dollar i obetald skatt, inklusive ränta och väl tilltagna straffavgifter. Yukos hade inte så mycket pengar i kassan, så bolaget gick i konkurs och Chodorkovskij själv fick krypa i finkan.

Två saker skall sägas apropå detta.

För det första: Yukos konkursbo köptes upp av det då helt statliga oljebolaget Rosneft, vilket en den borgerliga skribenter betecknar som ”expropriation”, trots att uppköpet skedde lagenligt och enligt marknadsekonomins alla regler. En märklig slutledningskonst. Lika märkligt är sedan att samma borgerliga skribenter ”glömmer” att berätta att Rosneft några år senare privatiserades till 50 procent, varav 18,5 procent idag ägs av brittiska BP.

En minst sagt märklig expropriation.

För det andra: Att Putin och hans skatterådgivare valde just Michail Chodorkovskij som varnande exempel var ingen tillfällighet. Chodorkovskij tillhörde tillsammans med Boris Berezovskij och Vladimir Gusinskij en liten grupp oligarker som vägrade ge upp sin politiska makt; Chodorkovskij skröt rentav med att han hade hundra dumaledamöter på sin avlöningslista. Den ambitionen passade inte Putin, så Chodorkovskij hamnade inför skranket, trots att han inte fifflat mer än de andra oligarkerna.

Men det gick ingen nöd på honom. När exemplet väl var statuerat benådades Chodorkovskij av Putin, med en god del av sina miljarder säkrade på bankkonton i Schweiz.

”Revolutionen var en resa in i det okända”

Vad det gäller relationerna till den kapitalistiska världsmarknad som Ryssland helt och fullt blev en del av på 1990-talet, så hade Putin initialt ingen som helst ambition att begränsa denna integration – det var de inhemska oligarkerna, de som styrde över Jeltsin och därmed över den ryska staten, han ville komma åt. 

Ryssland blev således medlem i den så kallade G8-gruppen redan 1998 och i World Trade Organisation 2012. Året därpå fattades beslut om att ta upp Ryssland i OECD. Under sina första år som president talade Putin därutöver om möjliga medlemskap i såväl EU som Nato.

Integrationen löpte till synes smärtfritt. Putin accepterade utan knot den underordnade roll som gavs av Rysslands ekonomiska kollaps på 1990-talet, väl medveten om att oljeexporten var nyckeln till både Rysslands ekonomiska återhämtning och till hans egen maktställning.

Också på det politiska planet var hållningen till imperialismen, och då framförallt till USA, välvillig. Putin var den förste att uttrycka solidaritet med USA efter attacken mot World Trade Center 11 september 2001 och när George W Bush en knapp månad senare inledde angreppskriget mot Afghanistan öppnade han genast ryskt luftrum för amerikanska transporter till kriget. Så sent som 2012 erbjöd sedan Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov flygplatsen i Uljanovsk som ett nav för transporterna till Afghanistan, ett erbjudande som genast ledde till protester i Lenins födelsestad. Men Lavrov fick oreserverat stöd av Putin.

Ryssland gick med i Natos Partnerskap för fred, PFP redan 1994. och 2002, under Putins första presidentperiod, inrättades sedan Nato-Ryska rådet som ett bilateralt samarbete i det så kallade kriget mot terrorismen. Genom detta råd gavs Ryssland en permanent ambassadör i Natos högkvarter i Bryssel.

Det där med PFP är lite lustigt. Som bekant är också Sverige med i PFP och ända fram till 2013 samövade därför svensk och rysk militär i olika Nato-övningar, bland annat i den årliga marinövningen Baltops i Östersjön. Pånyttfödelsen till lede fi har sannerligen gått fort.

Rysslands eftergivenhet gentemot USA och Nato i perioden fram till 2013 är närmast häpnadsväckande. Så gav Ryssland 2011 grönt ljus för bombkriget mot Libyen genom att avstå från veto i FN:s säkerhetsråd. 

I februari 1990, då Michail Gorbatjov ännu var president i Sovjetunionen, utfärdade USA:s utrikesminister James Baker ett högtidligt löfte. ”Natos jurisdiktion kommer inte att flyttas en tum österut”, förklarade han, ett löfte som folkrättsexperter betraktar som juridiskt bindande trots att den naive Gorbatjov inte krävde att det sattes på pränt.

Sedan dess har Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien, Rumänien, Kroatien, Montenegro, Slovakien och Albanien tagits upp som medlemmar i Nato. Ryssland och Putin protesterade inte ens mer än klädsamt när de forna sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen 2004 togs upp i såväl Nato som EU.

Allt vände 2013, då USA, EU och Nato började kasta lystna blickar på Ukraina, en åpenhet som Ryssland kategoriskt motsatte sig. Denna vändning tarvar en förklaring. Varför är exsovjetiska Ukraina så speciellt i förhållande till likaså exsovjetiska Estland, Lettland och Litauen?

Man skulle kunna svara att Ukraina är mycket större än de pyttesmå baltiska staterna och därför av större geopolitiskt intresse. Men det vore att förenkla frågan. Här finns djupare förklaringar.

En vink om det mer komplexa svaret gav Vladimir Putin i sitt årliga tal inför Ryska federationens federala församling 2005. Det var i det han talade om Sovjetunionens kollaps som ”en av förra århundradets stora geopolitiska katastrofer”, ett uttalande som numera anförs som bevis för Putins ambition att återupprätta    det socialistiska Sovjetunionen.

Det är falsk bevisföring. Putin talar inte nostalgiskt om det socialistiska Sovjetunionen, det vill han absolut inte ha tillbaka, utan bekymrat om Ryssland. Vilket ges i talets följande mening. ”För den ryska nationen blev den ett genuint drama. Tiotals miljoner av våra medborgare och landsmän befann sig utanför ryskt territorium”, säger Putin.

Det är inte socialismens sammanbrott som utgör katastrofen – den välkomnas av Putin – utan den ryska nationens sönderfall och splittring.

Vladimir Putin är rysk nationalist, det är därför han är så populär i en del sverigedemokratiska kretsar. Men som rysk nationalist ser han sig inte bara som företrädare för medborgarna i Ryssland, utan för alla ryssar, också för de tiotals miljoner ryssar som efter Sovjetunionens sammanbrott lever i diasporan, inte minst i Ukraina.

Ja, mer än så. I den nationella mytologi som är Putins ideologiska hemvist finns en utvidgad rysk nation med rötter i det historiska Kievrus på 800-talet, grundat av den svenske vikingen Rurik. I denna nation ingår inte bara storryssarna, utan också vitryssarna och lillryssarna (ukrainarna) förenade av dialekter av det ryska språket och av ortodox kristendom.

2005 lät Putin gräva upp den vite generalen Anton Denikins lik från hans grav i Chicago, där han legat sedan 1946, för att transportera kvarlevorna till en ny begravning i Moskva. 2009 hedrade Putin denne inbördeskrigets värste slaktare genom att besöka hans nya grav. Inför ett församlat pressuppbåd framhöll han Denikin som en stor rysk nationalist och framhöll då särskilt Denikins uppfattning om att ”ingen skall tillåtas blanda sig i stora och lilla Rysslands inre angelägenheter”.

Rysslands eftergivenhet gentemot USA och Nato bröts i och med händelserna i Ukraina 2013, där västmakterna var inblandade i statskuppen. 

Man skall vara ytterst försiktig vad gäller att anföra ideologiska skäl till politiska agerande, som regel ligger alltid krasst materiella skäl bakom, men här menar jag att nationalismen spelar roll.

Att släppa Estland, Lettland och Litauen gick bra, trots att både Estland och Lettland har stora ryska befolkningar. Men när USA, EU och Nato kastade lystna blickar på Lill-Ryssland passerade de en oacceptabel gräns. Ingen rysknationell ledare kan gå med på att någon utomstående splittrar denna mytiska gemenskap, då förlorar han eller hon sin legitimitet.

Den ryska reaktionen på västmakternas inblandning i Ukraina hösten 2013 och våren 2014 var given. Den var en ren och medveten provokation och att den skulle leda till ryska motåtgärder, som återtagandet av Krim, var självskrivet. Priset har USA sedan fått betala via Rysslands ingripande i Syrien.

Detta måste man observera. Det är inte så att det Ryssland som stött angreppskriget mot Afghanistan och bombkriget mot Libyen plötsligt gått och blivit antiimperialistiskt. Ryssland agerar utifrån egna intressen i Syrien, där inte minst Ukraina ligger i potten. Om USA, EU och Nato ger upp sina planer på att ”ta över” Ukraina, så är Ryssland berett att återgå till den timida linje som gällde ända fram till 2013. Ryssland är inte en pålitlig allierad till folk som kämpar för självbestämmande.

Sammanfattningsvis: I ekonomisk mening är Ryssland en i det närmaste semikolonial andrarangsnation i konkurrensen på den kapitalistiska världsmarknaden, helt utlämnat åt fluktuationerna på de globala råvaru-
börserna.

I politisk och militär mening är Ryssland fortfarande en stormakt, inte minst genom sitt kärnvapeninnehav. Men utan någon önskan att mäla sig ur den gemenskap man ingick i ända fram till hösten 2013. Det är västmakternas klåfingrighet vad gäller Ukraina – Lill-Ryssland – som orsakat den nuvarande krisen.

Ryssland är inte en aggressiv stormakt, annat än i förhållande till det man ser som angrepp mot den utvidgade ryska nationens intressen.

Det talas ibland om rysk upprustning och sant är att den ryska militärbudgeten mer än fyrfaldigades mellan 1998 och 2018, från 14 till 61,4 miljarder dollar i fast penningvärde. Men då skall man veta att Sovjetunionen 1989 hade en militärbudget om 231,8 miljarder dollar i samma fasta penningvärde. Dagens ryska millitärbudget är alltså bara en fjärdedel av den sovjetiska.

1989 svarade den sovjetiska militärbudgeten för 40 procent av den i USA. 2018 svarar den ryska militärbudgeten för mindre än 10 procent av den amerikanska.

Det är siffror som ger perspektiv på det påstådda ryska hotet. 


Resa in i det okända

Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten

Vaskeseddel fra forlaget

Äntligen finns nu en heltäckande bok på svenska om Sovjetunionen. Resa in i det okända följer det första socialistiska samhällsbygget från Oktoberrevolutionen 1917 till kapitalismens återupprättande 1991.

Öppnandet av de sovjetiska arkiven i början av 1990-talet har resulterat i en ny och omfattande forskning, som i långa stycken reviderar tidigare historieskrivning. Med stöd i denna forskning tar Anders Carlsson oss med på en svindlande resa, där färden sällan följer på förhand uppgjorda resplaner.
Carlsson räds inte de svåra frågorna. Med ett odogmatiskt förhållningssätt till socialistisk teori diskuterar han socialistisk demokrati, statlig repression och byråkratism. Dessutom bjuds läsaren på en analys av orsakerna till Sovjetunionens upplösning och av tillståndet i dagens kapitalistiska Ryssland.
Boken vänder sig alla som vill skaffa sig en djupare förståelse för Sovjetunionens komplexa historia. Förlag: Proletärkultur

ISBN: 91-7384-059-9

Sidor: 734

Kampanje
DEL 
Facebook
 
Twitter