2. jun, 2020
25. mai, 2020
20. mai, 2020
17. mai, 2020
 
Nyheter og synspunkter

 

Vem var Stalin?

61
1288
 
Det fanns en förbluffande god personkemi mellan Josef Stalin och Winston Churchill. I bakgrunden skymtar den amerikanske toppdiplomaten Averell Harriman.. Bild från artikel på Knut Lindelöfs blogg.

Detta är en återpublicering av en aktuell artikel som publicerades för precis ett år sedan. Ja för 75 år sedan besegrades naxi-Tyskland, allra främst av Sovjetunionen, som leddes av en av världens mest kritiserade och demoniserade politiker – Josef Stalin.


Vem var Josef Stalin?

För något år sedanläste jag ut den mycket ambitiösa och värdefulla boken “Resa in i det okända – Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten” (Proletärkultur) av Anders Carlsson, före detta ordförande för Kommunistiska Partiet. Boken har massor av referenser och källhällvisningar. Det finns mycket att lyfta fram och diskutera för socialister och andra politiskt intresserade. Jag väljer dock nu att lyfta fram ett utdrag av Stalinkännaren Anders Persson, som publicerades på Knut Lindelöfs blogg redan i slutet av mars. Hela artikeln finns på
Stalin som politiker. Godhjärtad och faderlig?

* Själv minns jag som 8-åring Stalins död 5 mars 1953. Vår dagstidning Norrländska Socialdemokraten hade nämligen de största rubriker jag sett på en tidning. Vem han var visste jag nog inte så noga. Hade just börjat läsa böcker, hack i häl på min 31 månader yngre syster som lärde sig läsa före mig!

* Diskuterar då inte Anders Carlsson utrensningarna och Gulag i boken? Jo, det gör han ingående. Men det får behandlas i annan artikel. Och han diskuterar främst olika problem och brister i Sovjetunionen. Och menar att Stalin inte deltog mycket i det politiska arbetet under sina sista år.

* Är nu “sista ordet sagt” om Stalin? Kan inte tänka mig det. Vill själv gärna veta mer om det ena och det andra. Men boken kan rekommenderas för alla som är intresserade av politik och historia!

* Om nu Putin och andra av USA:s motståndare är demoniserad av USA & Co, så gällde nog detta än mer Stalin, förutom under några få år medan Sovjet bar huvudbördan i kampen mot och segern över nazismen.

Anders Carlsson med sin bok


Stalin som politiker: “Godhjärtad och faderlig”?

(Utdrag ur Anders Perssons artikel).
Anders Carlssons bok om Sovjetunionens historia, Resa in i det okända – oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten (Proletärkultur), är en tegelsten på 730 sidor. Att ens försöka skriva en sådan bok skulle jag kalla “mission impossible” – men jag tycker ändå att Carlsson har lyckats!

Revisionistisk historieskrivning
Bokens styrka är att den, genom att i stor utsträckning i mycket grundar sig på den så kallade “revisionistiska” skola som vänder ryggen både åt den traditionella sovjetiska mytologin och den västerländska anti-kommunismen. Företrädare för den “revisionistiska”riktningen ser inte bara till det politiska spelet i toppen utan också till sociala rörelser och institutionella konflikter i sovjetsamhället, en forskning som har blottlagt nya och dittills outforskade utvecklingsfaktorer.

Det finns massor av avsnitt i Carlssons bok som jag skulle vilja lyfta fram och debattera, men låt mig ta ett av de mest förtjänstfulla partierna, kapitel 10, där han diskuterar Josef Stalin som politisk person.

“Bilden av ´envåldshärskaren´ Stalin är definitivt överdriven. Som de flesta andra politiska ledare i historien hade Stalin att hantera en uppsjö av disparata och ibland motstridiga intressen och han fick långtifrån alltid som han ville. Han tvingades jämka och kompromissa, han tvingades backa och han led inte sällan nederlag i politiska kamper…”

Den gängse bilden av Stalin beskriver honom som hänsynslös, bedräglig, hemlighetsfull, manipulativ, paranoid och maktgalen. En pendang till denna nidbild är personkultens gudabild, som beskriver Stalin som alltigenom genial och allvetande, som en övermänniska utan fel och brister.

Sedan de sovjetiska arkiven öppnats framträder – enligt Carlsson – dessbättre en mer nyanserad bild, som motsäger såväl demoniseringen som gudabilden och som gör det möjligt att förstå Stalins komplexa roll och ställning i sovjetsystemet.

Den lyssnande Stalin
Carlsson citerar den amerikanske “revisionistiske” historikern John A. Getty som i kapitel 5 (Stalin as Prime Minister: Power and the Politburo) i samlingsvolymen Stalin – A New History (Sarah Davies och James Harris, Cambridge University Press, 2005) framhållit att en källa till Stalins auktoritet ända från hans tidigaste dagar var hans förmåga att arbeta i kommittéer: att lyssna, att moderera, att jämka, att styra upp diskussionen mot ett konsensus.

Omslaget till den “revisionistiska” samlingsvolymen Stalin – A New History.

Stalins kontorsloggbok visar att han ständigt satt i möten med olika konstellationer av människor, som ofta stannade i flera timmar. De tyder inte på en ensam och isolerad diktator som fattade beslut utan diskussion och utan att konsultera andra.

Bilden av en lyssnande Stalin bekräftas av en lång rad personer som var med på dessa möten. Den långvarige politbyråmedlemmen Anastas Mikojan ger följande beskrivning (citaten är hämtade ur Carlssons bok, men jag har angivit ursprungskällan):

”Stalin aktade sig för att inleda mötena så att ingen skulle påverkas av hans uppfattning innan man redogjort för sin egen” (Montefiore, The Red Tsar, p.50).

cmp3.10.3.3Lq4 0xad6b4f35

Den legendariske generalen Georgij Zjukov, som ofta arbetade tillsammans med Stalin under andra världskriget, ger följande bild:

”Arbetsstilen var som regel saklig och lugn. Alla kunde uttala sin mening. Stalin behandlade alla lika – strikt och officiellt. Han hade förmåga att lyssna uppmärksamt när någon rapporterade sakkunnigt till honom. Själv var han fåordig och tyckte inte om pratsamhet hos andra… Sammanträdena öppnade han utan några inledande ord. Han talade tyst och ledigt, och bara om det väsentliga i varje fråga. Han var lakonisk och formulerade sina tankar klart. Under de långa krigsåren blev jag övertygad om att Stalin inte var en sådan människa, som man inte kunde ställa frågor till och tvista med och vidhålla sin egen bestämda uppfattning gentemot. Om någon påstår motsatsen, kan jag säga direkt, att dessa påståenden är falska” (Zjukov, Georgij: Minnen och reflektioner.Progress Moskva/Fram Stockholm 1988, band 1 sid 321.)

Kommentar:Boken skrev flera år efter Stalins död, då Chrustjov demoniserat Stalin.

Apropå Georgij Zjukov skall sägas att hans biograf Geoffrey Roberts instämmer med Getty vad gäller Stalins förmåga att arbeta i grupp:

”Enligt mångas förmenande var Stalins sätt att styra sina generaler lika viktiga i sammanhanget som den enskilda generalens talang, skicklighet och bedrifter. Genom att använda sin ledarstil och auktoritet för att hålla samman en grupp starka och ofta tvistande personligheter lockade han fram deras bästa egenskaper som individer i ett kollektiv och krävde lojalitetsband som höll i vått och torrt”. Roberts, Geoffrey: Stalins general Georgij Zjukov. Historiska media, Lund 2012, sid 340.

En liknande bild ges av Andrej Gromyko, som arbetade nära Stalin under de internationella konferenserna i slutet av andra världskriget och som senare var utrikesminister 1957–85:

”Vad var mest slående med Stalin vid första anblicken? I varje situation lade man först märke till att han var en tänkande man. Jag har aldrig hört honom säga något som inte var relevant för den fråga som diskuterades. Han tyckte inte om inledningar, långa meningar eller mångordiga tal. Å andra sidan var han tålmodig med människor som på grund av bristande utbildning hade svårt att uttryck sina tankar klart. … Han talade tyst, ibland nästan mumlande. Hans tal hade en originell stil. Hans tänkande bestod av exakt formulerade idéer på ett högt plan.… I sitt beteende var Stalin alltid korrekt. Det var aldrig någon familjär förtrogenhet eller klappar på axeln. . . . Även när han var arg, vilket jag sett, överskred han aldrig några gränser och han svor knappt” (Andrei Gromyko: Memories. Hutchinson, 1989, sid 99-101).

Inom politbyrån hade Stalin framförallt en sammanhållande och medlande roll, där hans förmåga att lyssna, jämka och ena var hans styrka. Ledarskapet var fortsatt med nödvändighet kollektivt. Påståendet om en ”personlig diktatur” motsägs, enligt Carlsson (s. 250) alltså av tillgängliga fakta.

Det fanns en förbluffande god personkemi mellan Josef Stalin och Winston Churchill. I bakgrunden skymtar den amerikanske toppdiplomaten Averell Harriman.. Bild från artikel på Knut Lindelöfs blogg.

 

 

 

* Pärlan i min samling är den svenske stjärndiplomaten Gunnar Hägglöfs memoarbok “Fredens vägar 1945-50” från 1973. Där återger han (s. 51) den rapport han i september 1946 skickade från ambassaden i Moskva till UD i Stockholm:

“Utlänningar, som under kriget deltagit i interallierade konferenser och även eljest [= i övrigt] haft tillfälle att se Stalin i arbete, framhåller gärna att han ogärna fattar mera vittgående beslut utan att ha diskuterat frågorna inom politbyrån. […] Stalin skulle alltså inte vara en diktator, som kommenderar sina rådgivare, utan tvärtom en man, som med rådgivarnas hjälp resonerat sig fram till sina diktat.”

Två år senare hamnade Hägglöf på en lunch hos premiärministern Clement Attle på 10 Downing Street. På hans högra sida satt ingen mindre än Winston Churchill. En bra bit in på lunchen började han tala om Stalin, vilken han betecknade som “en utomordentligt betydande man”:


Vad man än tycker om Stalins politik måste man förundra sig över att han stod ut, att han fysiskt och psykiskt orkade med att i tre decennier stå i spetsen för, inte bara världens största land utan också ett av de mer kaotiska.
Bild i Knut Lindelöfs artikel.

“Churchill betonade att Stalin enligt hans uppfattning fick ta stor hänsyn till politbyrån. Det hade under kriget flera gånger hänt att Churchill och Stalin kommit fram till ett samförstånd, men att Stalin morgonen därpå förklarade att politbyrån inte lämnade sitt godkännande.” 

 

 
 
Facebook
 
Twitter
8. mai, 2020